Om den ökade efterfrågan på erfarenhet

Länge sas det att reklambranschen – eller vad man nu ska kalla den bransch som i dag rymmer så många fler titlar än när jag började för 25 år sedan – var en bransch för relativt unga människor. Det var bara stjärnorna som sågs på respekt även efter att de fyllt 50. En Leon Nordin, en Jan Cederquist, en Lars Hall.

Jag tror att orsaken till fixeringen vid relativ ungdom hade att göra med att man tänkte att unga människor är mer kreativa, att de hittar på mer saker utanför boxen än vad mogna människor är förmögna till. Efter 50 är man mest trött, var nog tanken. Man får svårt att fatta ny teknik och en ny tid i allmänhet. Man hänger helt enkelt inte med, fastnar i ett årtionde och kommer inte vidare.

Nu verkar det svänga. Erfarenhet eftersöks. Jag ser det i rekryteringsannons efter rekryteringsannons. Jag vet inte om det betyder att man får ha fyllt 50, men det verkar nästan så. Eller är det 40?

Hur som helst, för att få kalla sig erfaren skulle jag säga att det krävs ganska många år. Självklart kan man bli grym på en grej på 3-5 år, men i ordet erfarenhet tolkar jag in så mycket mer, t ex ödmjukhet, rakhet, vänlighet, värdighet, empati och åtminstone början på någon slags förståelse av livsvillkoren och människans drivkrafter, styrkor och svagheter.

Vad vet jag. Men det här med erfarenhet tror jag kan vara en riktigt bra grej att ha med i laget, i alla lag. Jag har själv aldrig varit bättre om jag får säga det själv, och här får jag ju helt klart det. Så passa på! Hör av dig.

Jag tror tamme tusan vi är framtiden

Ibland när jag bär grejer, tar hand om våra modeller, roddar med ekonomin, bokar tider med alla kontakter och ibland ber om ursäkt för att det tog längre tid än jag beräknat och kommer hem tämligen sliten efter ett jobb på fältet, då önskar jag att budgetarna var mycket större och jag kunde hyra in så mycket folk så att jag bara kunde ägna mig åt att kreera. Och tänka strategiskt.

Då tittar jag avundsjukt på de stora filmproduktionerna som ibland materialiserar sig hemma på min gata i stan. Jag bor på Söder i Stockholm, tydligen i populära filmkvarter. Här kommer lastbilarna med ljus och ljustekniker, filmräls och små fordon som transporterar kamera och fotograf, scripta, regissör och hang arounds.

Men så tänker jag mera nyktert: ”Nej, jag och mitt team, vi är fan framtiden.”

Bara de riktigt stora företagen har fortfarande råd med dyra filmproduktioner och produktionsbolagen verkar ändå ha det tungt. De går i konkurs som aldrig förr. Kanske har de anställda lite för höga löner, kanske är man för många på location, kanske satsar man onödigt stort. Vad vet jag? Ser bara att det verkar vara svårare att få det att funka.

Så jag drar än en gång slutsatsen att jag och mitt team är framtiden. Vi har ingen lyxig tillvaro på location, men stort ansvar har vi, och nära samarbete med våra kunder. Det är trevligt, opretentiöst och passionerat.

Och det verkar kunna bli bra också, bl a annat ”bevisat” genom förstaplatsen i webbklassen vid förra årets utdelning av Svenska Publishingpriset.

Men det var ett år sen nu. Dags för ett nytt stordåd i det lilla. Är det med dig det sker? Hör av dig!