Bloggen

Om det nödvändiga med att vara prestigelös

När jag var yngre kunde jag slåss för en idé på ett annat sätt än i dag. Det var inte bra. Inte för att bra idéer alltid säljer sig själva och jag alltså inte borde behöva kämpa, utan för att det är svårt att tycka om en person som slåss.

I dag när jag blivit så mycket visare, gör jag ända allt jag kan för att en idé som jag tycker är bra ska gillas. Men inte så kantigt som förr. Jag förstår att folk också måste gilla mig om de ska köpa en idé av mig.

Kloka människor i min bransch påstår att idén är 10 procent av arbetet. Resten är pedagogik, utförande, finslipning och tvivel.

Jag hittade själv på vad de 90 övriga procenten består av. Och jag tror tvivlet är särskilt bra, att man tillsammans i teamet – där min kund ingår – prövar idén ordentligt. Är den så bra som den kändes i början? Eller som jag ville att alla skulle tycka?

Att vara prestigelös betyder inte att man är flat och alltid ger sig. Det handlar mer om att alla i en arbetsprocess ska må bra, tycka att det är roligt och känna sig delaktiga. Oj, där blev det en massa fler nödvändiga procent!

Jag vill helt enkelt att alla ska vara nöjda. Om inte det går med de vänliga medel jag känner till, då är min idé inte rätt för den här kunden och vid det här tillfället.

Då skrattar vi, går åt varsitt håll utan sura miner och önskar varandra lycka till.

Shit, vad glad jag är att jag förstår detta. Jag tror aldrig jag varit bättre. Testa mig gärna.

Nu både ödmjuk och prestigelös.

Om den ökade efterfrågan på erfarenhet

Länge sas det att reklambranschen – eller vad man nu ska kalla den bransch som i dag rymmer så många fler titlar än när jag började för 25 år sedan – var en bransch för relativt unga människor. Det var bara stjärnorna som sågs på respekt även efter att de fyllt 50. En Leon Nordin, en Jan Cederquist, en Lars Hall.

Jag tror att orsaken till fixeringen vid relativ ungdom hade att göra med att man tänkte att unga människor är mer kreativa, att de hittar på mer saker utanför boxen än vad mogna människor är förmögna till. Efter 50 är man mest trött, var nog tanken. Man får svårt att fatta ny teknik och en ny tid i allmänhet. Man hänger helt enkelt inte med, fastnar i ett årtionde och kommer inte vidare.

Nu verkar det svänga. Erfarenhet eftersöks. Jag ser det i rekryteringsannons efter rekryteringsannons. Jag vet inte om det betyder att man får ha fyllt 50, men det verkar nästan så. Eller är det 40?

Hur som helst, för att få kalla sig erfaren skulle jag säga att det krävs ganska många år. Självklart kan man bli grym på en grej på 3-5 år, men i ordet erfarenhet tolkar jag in så mycket mer, t ex ödmjukhet, rakhet, vänlighet, värdighet, empati och åtminstone början på någon slags förståelse av livsvillkoren och människans drivkrafter, styrkor och svagheter.

Vad vet jag. Men det här med erfarenhet tror jag kan vara en riktigt bra grej att ha med i laget, i alla lag. Jag har själv aldrig varit bättre om jag får säga det själv, och här får jag ju helt klart det. Så passa på! Hör av dig.

Jag tror tamme tusan vi är framtiden

Ibland när jag bär grejer, tar hand om våra modeller, roddar med ekonomin, bokar tider med alla kontakter och ibland ber om ursäkt för att det tog längre tid än jag beräknat och kommer hem tämligen sliten efter ett jobb på fältet, då önskar jag att budgetarna var mycket större och jag kunde hyra in så mycket folk så att jag bara kunde ägna mig åt att kreera. Och tänka strategiskt.

Då tittar jag avundsjukt på de stora filmproduktionerna som ibland materialiserar sig hemma på min gata i stan. Jag bor på Söder i Stockholm, tydligen i populära filmkvarter. Här kommer lastbilarna med ljus och ljustekniker, filmräls och små fordon som transporterar kamera och fotograf, scripta, regissör och hang arounds.

Men så tänker jag mera nyktert: ”Nej, jag och mitt team, vi är fan framtiden.”

Bara de riktigt stora företagen har fortfarande råd med dyra filmproduktioner och produktionsbolagen verkar ändå ha det tungt. De går i konkurs som aldrig förr. Kanske har de anställda lite för höga löner, kanske är man för många på location, kanske satsar man onödigt stort. Vad vet jag? Ser bara att det verkar vara svårare att få det att funka.

Så jag drar än en gång slutsatsen att jag och mitt team är framtiden. Vi har ingen lyxig tillvaro på location, men stort ansvar har vi, och nära samarbete med våra kunder. Det är trevligt, opretentiöst och passionerat.

Och det verkar kunna bli bra också, bl a annat ”bevisat” genom förstaplatsen i webbklassen vid förra årets utdelning av Svenska Publishingpriset.

Men det var ett år sen nu. Dags för ett nytt stordåd i det lilla. Är det med dig det sker? Hör av dig!

Alla säger att film är väntan

Jag vet inte hur många gånger jag hörde olika människor säga att ”film är väntan” härom dagen när vi ägnade 12 timmar åt just detta en solig och varm försommardag: att filma, och att vänta. Inomhus.

Kameran var verkligen inte igång i alla 12 timmarna. Först kånkade vi in grejer, smink- och make up-artisten fixade sju personer och fotografen började mixtra med allt det tekniska. Det är ju liksom inte enklare med det tekniska bara för att det är digitalt i stället för film. Jo, när allt är uppkopplat, men innan dess.

Så ja, det var en del väntan i början. Vi skulle filma barn och det var inte helt lyckat att det var barnen och deras föräldrar som fick vänta längst. Jag är själv trebarnsfar så jag vet vad som händer när rastlöshet, trötthet och hunger kombineras.

Men alla var fantastiska. En pappa och hans treårige son kom till och med tillbaka helt frivilligt efter matpåfyllnad och gjorde om en scen som misslyckats när barnaenergin var slut. Folk är vänliga och vill att det ska bli bra. Tack!

Det är början av dagen som alltså är kritisk. Jag vet det, men är ändå lite för tidsoptimistisk. Tänk på det om vi någon dag gör film åt dig och jag säger ”räkna med någon dryg timme”. Ifrågasätt det.

När vi väl kom igång härom dagen rullade det på. Mellan klockan 15 och 21 var kameran igång riktigt mycket. Det blev 1,5 terabyte. Ingen människa fattar hur mycket det är.

Så just nu, medan jag skriver detta, antar jag att fotografen sitter och väntar på att alla dessa bytes ska sparas ner från hårddisken till den dator där det ska bli en häftig, underhållande och säljande film.

Det är värt en viss väntan. Film är kul.

Fotografens bild är mycket bättre än mitt iPhone-försök att fånga alla i luften.

Reklam handlar sällan om det vi pratar om

Reklam – eller vad du föredrar att kalla arbetet med att bygga förtroende och gillande som leder till köp – har så klart sina rationella delar, men handlar mest om känslor. Det brukar vara så att reklamköparen mest håller sig till det rationella, medan kommunikatören försöker prata om känslor.

Eftersom jag jobbar som kommunikatör pratar jag alltså helst om känslor. Det är helt rationellt för mig. Att känslorna berör det allra djupaste inom en människa, det är också rationellt.

Jag tror alltså att det gäller att förstå mer om människan än att hon ska bli berörd, underhållen eller upplyst. De underliggande krafterna har med liv och död att göra.

För att säga det kort: vi människor letar efter det meningsfulla, det som hjälper oss att leva med mening och gör oss till bra människor, i vissa fall till superhjältar.

Tänk vad människor kan göra för att följa sitt innersta! Man ger upp karriärer, tar risker och jobbar stenhårt för någon vision som ofta handlar om en bättre värld på något sätt. Kanske hjälpa fattiga och sjuka, kanske lösa problem med hjälp av teknik. Vad det än är; det handlar om passioner.

Men vi pratar sällan om dessa starka drivkrafter. Trots att så många av de mest framgångsrika varumärkena lever av och med sina passioner: Apple, Tesla, Läkare utan gränser, Virgin, Uber m fl.

Ju mer vi kan få sakerna vi pratar om att handla om passionerna och det meningsfulla, desto bättre för oss som jobbar med reklam (eller vad vi ska kalla det).

Om vi gör det på liv och död, då kommer vi att nå de människor vi vill nå, för att vi förtjänar det.

Vad tror du om det? Beredd att prata mer om det? Skriv ett meddelande på kontaktsidan.

Livet måste ha en mening, då måste reklamen också ha det.

En A4 ska räcka

Shit, vad mycket tid som läggs på presentationer av idéer!

Typiskt för dessa presentationer är att de är snygga, mångordiga och bedövande. Det sistnämnda är inte en helt bra strategi.

Få är de mottagare av långa presentationer som orkar behålla hålla skärpan hela vägen genom ordskogen.

– Det ser bra ut, brukar läsaren säga av ren självbevarelsedrift.

Men en bra presentation ska inte behöva vara längre än en A4. Det man inte lyckas förklara på en sida blir inte bättre av att dras ut på flera sidor. Om idén inte går att beskriva kort, är det helt enkelt ingen stark idé.

När jag för några år sedan umgicks med en av mina förebilder, Lars Arvid Boysen, fick jag lära mig att han hade gått ner till en halv A4 för sina presentationer. Han var trött på allt bla-bla-bla och var bara intresserad av kärnan i en idé. Gillade inte kunden den halva a-4:an fick det vara.

Jag är mer inställsam än så, men en A4 räcker.

Skriv så kort som möjligt.