Tålamod, empati och respekt

Folk har så jäkla bråttom. Särskilt marknadsförare. De är stressade av krav på snabba resultat av sina ansträngningar. Därför ser vi så många påträngande och osympatiska försök att nå oss. Den mesta kommunikationen handlar mer om avsändaren än om mottagarna. Här ska fan säljas!

Många säger att man inte kan ta kloka beslut utan data. Jag håller med, men vilken slags data är det vi marknadsförare behöver? Är det information om vilka sajter folk har besökt, vilka produkter man tittat på och hur många gånger? Hur förmår vi den här idioten (mig) att klicka på ”beställ”?

Usch, jag gillar verkligen inte den där jakten på avslut.

Jag är mycket mer intresserad av att börja på något. Som på en långvarig relation där man på riktigt betyder något för varandra. Jag tror inte man ska börja den med hårdsälj?

Vad sägs om att i stället börja med tålamod, empati och respekt?

När jag föreslår de tre ledorden för marknadsföringen, då förutsätter jag förstås att det finns en tjänst eller produkt värd att tro på, värd att berätta om, värd att köpa. För i så fall borde inte problemet med att sälja den vara så stort. Då borde den fylla ett behov.

Om du håller med mig så här långt, så tänker jag att vi skulle kunna göra något bra i marknadsföringsväg tillsammans för just din tjänst eller produkt.

Jag skulle börja med att gå tillbaks till kärnan. Varför du blev engagerad en gång i tiden, hur tänkte du att din produkt eller tjänst skulle hjälpa människor, hur skulle den underlätta för ett antal personer att utvecklas, förändra eller komma närmare sina visioner.

Den storyn kan jag hjälpa dig att berätta. Behövs det bilder, stilla eller rörliga, design och ljud, ringer jag mina kompisar. Vi har lång erfarenhet av att berätta ärliga historier om bra saker som kan hjälpa till därute i stora vida världen.

Det är marknadsföring för människor av kött och blod, inte bara för deras digitala fotspår. Möjligen tar den lite längre tid på sig, men den håller också över tid. Den bygger något att ständigt bygga vidare på.

Hör av dig!

Vi måste prata om våren

Hur har ditt år varit? Är du nöjd med marknadsföringen och försäljningen? Om du är det är mitt råd att fortsätta på den inslagna linjen och med samma team. Det där med att ”när det går som bäst, det är då man måste se upp och förändra”, vet jag inte om jag tror på. Jag tror mer på ”If it’s not broke, don’t fix it.”

Om du däremot är ute och letar efter ett nytt kommunikationsteam skulle det vara jättekul om du bekantade dig lite försiktigt med mig och mitt team. Året har varit fullspäckad för Team Herr Janson och det gillar vi så klart. Bra konsulter ska ju vara upptagna, eller hur?

Jag har arbetat med ett nischat IT-företag, en barnvagnsentreprenör med ett nytt patent, ett stort VVS-företag, en entreprenör inom hår och skönhet, en fastighetsmäklare, ett idrottsförbund och ett globalt teknikföretag.

Det betyder att jag t ex skrivit om hur ett företags hela verksamhet effektiviseras genom digitalisering, hur föräldrar till småbarn kan lösa kända logistikproblem med barnvagnar på ett nytt sätt, hur man väljer badrumsmöbler på bästa sätt, hur man fixar enskilt avlopp, hur skönhetssalonger kan skapa mer värde för både anställda och kunder, hur försäljningen av ens bostad kan bli billigare, tryggare och mer transparent samt vad man kan förvänta sig av idrottsledare och utövare inom en särskild idrott. Plus om industrirobotar, vilket inte är första gången. Förra gången blev det första pris för webb i Svenska Publishingpriset.

Hur låter det för dig? Jag har några klara uppdrag till våren, men får plats med dig också.

Skicka gärna ett mail. Jag kommer inte att förfölja dig. Men ett inledande och prövande samtal kan ju vara en bra idé.

När alla ska väcka känslor

I alla mina år som copywriter, reklamare och kommunikatör har jag läst att mitt jobb handlar om att väcka känslor. Köpbeslut är styrda av magen, rationaliserade i efterhand i huvudet.

Förr var det bara de stora, lyckade och modiga kunderna som litade på känslan och gjorde reklam som funkade. De var rätt få. De flesta körde på med sin tråkiga och faktatunga kommunikation.

I dag verkar det som att många fler har fattat det där med känslorna. Så många har fattat att det har blivit trångt. Vi har hamnat i ett känsloträsk där man som mottagare av alla dessa inkännande budskap börjar längta tillbaka till fakta-tiden.

Det är mycket känslopjunk därute nu. Skrivsugna (höll på att skriva skrivkåta) copywriters (som jag också ibland) öser på med mjuka värden så man storknar.

Jag tänker till exempel på en ny film från SAS om mötet mellan dem som väntar på att någon efterlängtad ska komma hem och dem som nyss landat och kommer ut genom dörren till ankomsthallen. Jag tycker den är fin. Vem tycker inte om att se människor som kramar och pussar varandra för att de är så glada att ses så att de gråter också?

Men som om inte det räckte – bilderna talar tydligt om för mig vad det handlar om – så har SAS också lagt på en voice-over som berättar hur det KÄNNS att mötas efter en resa och om varför det kan KÄNNAS på ena eller andra sättet.

Det blir bara för mycket. Jag tas ifrån möjligheten att få känna och tänka själv. Och kanske t o m gilla SAS lite extra.

Och om alla gör samma sak – stjälper stora känslor över oss i parti och minut – ja, då blir det som när reklam är som värst: inget når fram.

Om du är som jag, att du verkligen tror på känslor och en personlig ton men att det måste väl för f-n vara någon måtta på allt det fina – då kanske vi borde jobba ihop. Hör av dig om du vill ta en kaffe och prata om saken. Och lite känslor.
ms-PVsFoX

Mitt favorituppdrag

Då och då under mitt liv som hund, förlåt copywriter, har jag fått frågan vilken matte, förlåt vilken kund jag helst skulle vilja ha.

Jag vet att den som frågar alltid väntar sig ett företag eller en organisation som svar, men jag tänker ju aldrig så. Jag har försökt, men jag känner inget särskilt. Det brukar landa i att jag säger vad jag inte vill jobba med: tobak och vapen.

För övrigt spelar det inte så stor roll. Det viktiga är relationen mellan mig och min kund. Vi ska ha roligt i hop, vilja något utöver det förväntade, våga misslyckas ett tag och dela en känsla av mening. Det vi gör ska göra någon slags skillnad för någon, helst väldigt många.

Därför är jag glad att min samling jobb – min jobbmapp – är så splittrad. Den säger att jag inte har några specialiteter, att jag gärna jobbar med både stora och små och – när jobben blivit som bäst – att jag gillar det som sticker ut och berör. Jag vet, det är en klyscha, men sant i alla fall.

Paletten hittills i år: nystartat mäklarföretag, största företaget i Sverige på VVS och bland de största i Europa på badrum, liten men växande skönhetssalong, global men nysatsande barnvagnstillverkare, värderingsskrift för idrottsförbund, bok av betydande svensk entreprenör, liten och nischad inredningsfirma samt global robottillverkare.

Så vem är du och vad vill du berätta? Och vill du kanske kolla om du vill göra det tillsammans med mig? Och kanske mitt större team också? Film och sociala medier och sånt?

Hör av dig!

Miriam fixar.

Vad håller ni på med?

Halva hösten har gått. Jag har under september och oktober framför allt arbetat med två stora projekt. Det ena är att redigera en bok som jag hoppas ska komma ut till jul och som borde kunna intressera många människor intresserade av hälsa, entreprenörskap och en spännande personlig berättelse.

Det andra är ett antal e-learning-kurser för ett multinationellt svenskt teknikföretag. Boken är på svenska, e-learningen på engelska.

Projekten under våren är avslutade. De två stora badrumskatalogerna (Alterna badrum och Badplatsen) har kommit ut, den nya mäklarfirman (Bostada) är igång, de testvinnande barnvagnarna (Bumprider) har börjat säljas, Svensk Gymnastiks värderingsskrift är tryckt och salongen (WAU Concept) är nära premiär.

Så vad gör du? Har du något på gång som behöver en berättelse – med ord, bild, film, animeringar, mediaplaceringar? Herr Janson lyssnar mer än gärna på dina planer och – om behov finnes – hjälper han till också, ensam eller med så stort – fast också smått extremt tajt och ekonomiskt – team som uppdraget kräver.

Hör av dig!

Två av vårens större jobb.

Hur jag hjälper dig med storyboard

Att ha en lysande idé är 10 procent av arbetet. Resterande 90 procent går åt till att sälja in den till de människor man måste få med sig för att idén ska realiseras.

Jag vet inte vad jag har läst ovanstående påstående, men min erfarenhet efter snart 25 år i kommunikationsbranschen är att det är sant. En idé, hur bra den än är, är en skör sak. Och den kommer aldrig att glida igenom på ett bananskal. Tvärtom kommer den alltid att utsättas för en massa nedskjutningsförsök.

Det finns ibland illvilja bakom försöken att tillintetgöra en idé, men oftare är det bara typiskt mänskligt beteende. Är den verkligen bra? Hur ska vi veta? Vad kommer den att kosta? Kommer den att betala sig? VI VET JU INGENTING! (Och det är skrämmande.)

Slutsats: Om du har en idé behöver du tänka igenom hur du ska hjälpa den att överleva och så småningom lyfta och flyga iväg till allmänt gillande.

Ett proffsigt storyboard är ett bra hjälpmedel (eller heter det EN storyboard?). Och det kan jag och mina kamrater hjälpa dig med. Vi hjälper dig att förtydliga och renodla för att till sist skapa en historia som ruta för ruta åskådliggör och övertygar alla tvivlare.

Jag säger inte att alla de där 90 procenten är fixade med ett storyboard, men en hel del av dem. Lite arbetet får du väl göra själv också, med charm, vision och engagemang.

Hör av dig så pratar vi om saken.

Om det nödvändiga med att vara prestigelös

När jag var yngre kunde jag slåss för en idé på ett annat sätt än i dag. Det var inte bra. Inte för att bra idéer alltid säljer sig själva och jag alltså inte borde behöva kämpa, utan för att det är svårt att tycka om en person som slåss.

I dag när jag blivit så mycket visare, gör jag ända allt jag kan för att en idé som jag tycker är bra ska gillas. Men inte så kantigt som förr. Jag förstår att folk också måste gilla mig om de ska köpa en idé av mig.

Kloka människor i min bransch påstår att idén är 10 procent av arbetet. Resten är pedagogik, utförande, finslipning och tvivel.

Jag hittade själv på vad de 90 övriga procenten består av. Och jag tror tvivlet är särskilt bra, att man tillsammans i teamet – där min kund ingår – prövar idén ordentligt. Är den så bra som den kändes i början? Eller som jag ville att alla skulle tycka?

Att vara prestigelös betyder inte att man är flat och alltid ger sig. Det handlar mer om att alla i en arbetsprocess ska må bra, tycka att det är roligt och känna sig delaktiga. Oj, där blev det en massa fler nödvändiga procent!

Jag vill helt enkelt att alla ska vara nöjda. Om inte det går med de vänliga medel jag känner till, då är min idé inte rätt för den här kunden och vid det här tillfället.

Då skrattar vi, går åt varsitt håll utan sura miner och önskar varandra lycka till.

Shit, vad glad jag är att jag förstår detta. Jag tror aldrig jag varit bättre. Testa mig gärna.

Nu både ödmjuk och prestigelös.

Om den ökade efterfrågan på erfarenhet

Länge sas det att reklambranschen – eller vad man nu ska kalla den bransch som i dag rymmer så många fler titlar än när jag började för 25 år sedan – var en bransch för relativt unga människor. Det var bara stjärnorna som sågs på respekt även efter att de fyllt 50. En Leon Nordin, en Jan Cederquist, en Lars Hall.

Jag tror att orsaken till fixeringen vid relativ ungdom hade att göra med att man tänkte att unga människor är mer kreativa, att de hittar på mer saker utanför boxen än vad mogna människor är förmögna till. Efter 50 är man mest trött, var nog tanken. Man får svårt att fatta ny teknik och en ny tid i allmänhet. Man hänger helt enkelt inte med, fastnar i ett årtionde och kommer inte vidare.

Nu verkar det svänga. Erfarenhet eftersöks. Jag ser det i rekryteringsannons efter rekryteringsannons. Jag vet inte om det betyder att man får ha fyllt 50, men det verkar nästan så. Eller är det 40?

Hur som helst, för att få kalla sig erfaren skulle jag säga att det krävs ganska många år. Självklart kan man bli grym på en grej på 3-5 år, men i ordet erfarenhet tolkar jag in så mycket mer, t ex ödmjukhet, rakhet, vänlighet, värdighet, empati och åtminstone början på någon slags förståelse av livsvillkoren och människans drivkrafter, styrkor och svagheter.

Vad vet jag. Men det här med erfarenhet tror jag kan vara en riktigt bra grej att ha med i laget, i alla lag. Jag har själv aldrig varit bättre om jag får säga det själv, och här får jag ju helt klart det. Så passa på! Hör av dig.

Jag tror tamme tusan vi är framtiden

Ibland när jag bär grejer, tar hand om våra modeller, roddar med ekonomin, bokar tider med alla kontakter och ibland ber om ursäkt för att det tog längre tid än jag beräknat och kommer hem tämligen sliten efter ett jobb på fältet, då önskar jag att budgetarna var mycket större och jag kunde hyra in så mycket folk så att jag bara kunde ägna mig åt att kreera. Och tänka strategiskt.

Då tittar jag avundsjukt på de stora filmproduktionerna som ibland materialiserar sig hemma på min gata i stan. Jag bor på Söder i Stockholm, tydligen i populära filmkvarter. Här kommer lastbilarna med ljus och ljustekniker, filmräls och små fordon som transporterar kamera och fotograf, scripta, regissör och hang arounds.

Men så tänker jag mera nyktert: ”Nej, jag och mitt team, vi är fan framtiden.”

Bara de riktigt stora företagen har fortfarande råd med dyra filmproduktioner och produktionsbolagen verkar ändå ha det tungt. De går i konkurs som aldrig förr. Kanske har de anställda lite för höga löner, kanske är man för många på location, kanske satsar man onödigt stort. Vad vet jag? Ser bara att det verkar vara svårare att få det att funka.

Så jag drar än en gång slutsatsen att jag och mitt team är framtiden. Vi har ingen lyxig tillvaro på location, men stort ansvar har vi, och nära samarbete med våra kunder. Det är trevligt, opretentiöst och passionerat.

Och det verkar kunna bli bra också, bl a annat ”bevisat” genom förstaplatsen i webbklassen vid förra årets utdelning av Svenska Publishingpriset.

Men det var ett år sen nu. Dags för ett nytt stordåd i det lilla. Är det med dig det sker? Hör av dig!

Alla säger att film är väntan

Jag vet inte hur många gånger jag hörde olika människor säga att ”film är väntan” härom dagen när vi ägnade 12 timmar åt just detta en solig och varm försommardag: att filma, och att vänta. Inomhus.

Kameran var verkligen inte igång i alla 12 timmarna. Först kånkade vi in grejer, smink- och make up-artisten fixade sju personer och fotografen började mixtra med allt det tekniska. Det är ju liksom inte enklare med det tekniska bara för att det är digitalt i stället för film. Jo, när allt är uppkopplat, men innan dess.

Så ja, det var en del väntan i början. Vi skulle filma barn och det var inte helt lyckat att det var barnen och deras föräldrar som fick vänta längst. Jag är själv trebarnsfar så jag vet vad som händer när rastlöshet, trötthet och hunger kombineras.

Men alla var fantastiska. En pappa och hans treårige son kom till och med tillbaka helt frivilligt efter matpåfyllnad och gjorde om en scen som misslyckats när barnaenergin var slut. Folk är vänliga och vill att det ska bli bra. Tack!

Det är början av dagen som alltså är kritisk. Jag vet det, men är ändå lite för tidsoptimistisk. Tänk på det om vi någon dag gör film åt dig och jag säger ”räkna med någon dryg timme”. Ifrågasätt det.

När vi väl kom igång härom dagen rullade det på. Mellan klockan 15 och 21 var kameran igång riktigt mycket. Det blev 1,5 terabyte. Ingen människa fattar hur mycket det är.

Så just nu, medan jag skriver detta, antar jag att fotografen sitter och väntar på att alla dessa bytes ska sparas ner från hårddisken till den dator där det ska bli en häftig, underhållande och säljande film.

Det är värt en viss väntan. Film är kul.

Fotografens bild är mycket bättre än mitt iPhone-försök att fånga alla i luften.