Jag har märkt att företag och organisationer ser helt olika på sig själva när de formulerar sin vision.
Att många visioner inte sträcker sig tillräckligt långt mot det ouppnåeliga är också ett tydligt fenomen. De hamnar i stället i målbeskrivningar. Men sådana skrivningar är alldeles för realistiska för att kvala in i facket visioner. Mål ska man nå, visioner ska man sträva mot.
Med det var inte den grejen jag ville belysa. Jag ville göra det tydligt hur visionen säger mycket om företagets människosyn. Skriver ni visionen i första hand för er egen framgång, eller för andra?
Om du i första hand tänker på dig själv riskerar visionen låta något i stil med “Vi ska bli det ledande…”
Om du tänker mer på andra handlar visionen så klart om vad du ser att dina kunder blir hjälpta av dig och ditt företag.
Jag skrev själv en vision för snart 20 år sedan för Friskis&Svettis: “Människor ler när de tänker på träning.”
Än i dag tycker jag att den håller som drivkraft. Alla som jobbar eller arbetar ideellt i Friskis&Svettis har alltså en stor uppgift: De ska få folk att tycka att det är roligt att träna, så roligt att de ler bara de tänker på träning.
Här finns inget narcissistiskt om att det enbart är Friskis&Svettis som kan åstadkomma detta idealtillstånd, inte heller något om världsherravälde för organisationen.
Så tycker jag visioner ska vara. De ska komma åt människors vilja att bidra till något större än dem själva. Och det finns faktiskt inget större än att hjälpa, stödja och glädja sina medmänniskor.
Det är vetenskapligt bevisat.
Så alla ni som “råkat” skriva självförhärligande visioner; skriv en ny!