Ibland tänker jag att det bara är en enda grej som räknas när en konsult och en uppdragsgivare möts: att uppdragsgivaren tror att konsulten ska hjälpa till att öka lönsamheten.
Men innan vi kommer så långt är det annat som måste funka. Om du frågar mig.
Om vi var maskiner skulle inget annat än problemet-lösningen-resultatet vara relevant, men nu råkar vi vara människor. Och även om vi helst vill slippa ibland, så känner människor saker, jobbiga i bland, roliga ibland. Människor inspireras under vissa omständigheter, hämmas i andra.
Det är dessa mänskliga ingredienser i ett konsult-uppdragsgivare-förhållande som kan göra hela skillnaden.
Människan gillar ju lek, att prova sig fram, testa idéer, göra misstag, gå vilse, ställa dumma frågor, dra iväg på stickspår, känna tillit och ha en rak kommunikation utan rädsla.
Om vi tillsammans ska komma någon vart med de där eftertraktade lösningarna på problemen, då måste vi prova att gå vid sidan av den upptrampade stigen. Jag tror att det är ett krav. I alla fall om det vi gör ska resultera i “mer, bättre, tydligare, synligare” o s v.
Ju mer jag arbetar med att skapa kommunikationslösningar, desto mer övertygad blir jag om att det handlar om att sänka alla garder och vara så mycket ynklig men modig människa det bara går. Tvärsäkerhet dödar idéer.
Med ynklighet, mod och sårbarhet kan det bli fantastiska idéer, för då törs kreativiteten titta fram. Och då är det stort och härligt att vara människa, vare sig man är konsult eller uppdragsgivare.
Tror du som jag? Hör av dig!