När jag var yngre kunde jag slåss för en idé på ett annat sätt än i dag. Det var inte bra. Inte för att bra idéer alltid säljer sig själva och jag alltså inte borde behöva kämpa, utan för att det är svårt att tycka om en person som slåss.
I dag när jag blivit så mycket visare, gör jag ända allt jag kan för att en idé som jag tycker är bra ska gillas. Men inte så kantigt som förr. Jag förstår att folk också måste gilla mig om de ska köpa en idé av mig.
Kloka människor i min bransch påstår att idén är 10 procent av arbetet. Resten är pedagogik, utförande, finslipning och tvivel.
Jag hittade själv på vad de 90 övriga procenten består av. Och jag tror tvivlet är särskilt bra, att man tillsammans i teamet – där min kund ingår – prövar idén ordentligt. Är den så bra som den kändes i början? Eller som jag ville att alla skulle tycka?
Att vara prestigelös betyder inte att man är flat och alltid ger sig. Det handlar mer om att alla i en arbetsprocess ska må bra, tycka att det är roligt och känna sig delaktiga. Oj, där blev det en massa fler nödvändiga procent!
Jag vill helt enkelt att alla ska vara nöjda. Om inte det går med de vänliga medel jag känner till, då är min idé inte rätt för den här kunden och vid det här tillfället.
Då skrattar vi, går åt varsitt håll utan sura miner och önskar varandra lycka till.
Shit, vad glad jag är att jag förstår detta. Jag tror aldrig jag varit bättre. Testa mig gärna.
