Monologer

Jag har lånat rubriken från en artikel i branschtidningen Resumé. Orden är Magnus Jakobssons, en av Sveriges bästa copywriters, som tillsammans med lika duktiga art directorn Evelina Rönnung, startar en ny kreativ byrå. Den byrån ska vara mindre än arbetsplatserna de båda kommer ifrån (bl a Åkestam Holst, Brindfors, Forsman & Bodenfors) och med fler möjligheter för kunder som vill ha riktigt bra kommunikation, utan betala för allt som ingår när man handlar av en storbyrå. Alltså bra reklam som inte kostar skjortan och inte blir ett mastodontprojekt. När man vill köpa en frukt, inte hela fruktodlingen.

Jag – Herr Janson – är så liten en byrå kan bli. Den består – om kunden bara vill köpa en enda frukt – bara av mig. Men liksom Magnus och Evelina vet, blir ju alltid frukten lite sötare om kreatören inte är helt solokvist. Samarbete mellan jämlikar som strävar åt samma håll och förstår vad som krävs odlar alltid bättre äpplen än den totale ensamvargen.

Herr Janson, d v s jag, omger mig alltså med människor som älskar äpplen. Om behovet finns av en hel korg, eller om du t o m visar intresse för en hel gård, då finns de resurserna en äppelplockare bort: fotografer, filmare, art directors, illustratörer och social media-experter. Vad som skiljer detta lilla crew från de stora odlingarna är att vi själva researchar, projektleder, produktionsleder. Samma odlare tänker igenom strategier, mål och visioner.

Liksom Magnus och Evelina har vi också jobbat på större odlingar och sett hur dyrt och omöjligt det har blivit för vissa – kanske de flesta – att komma till förhandlingsbordet och bara vilja köpa ett äpple, om än ett riktigt gott.

Kanske får jag bjuda på en fruktsallad? Eller en kopp kaffe? Beställ här.

Många av mina kollegor är fortfarande rädda för att göra för långa filmer och publicera för långa texter. Förut spelade längden på filmerna stor roll, eftersom man betalade för längd (fortfarande i TV och på bio). Men samma sanning gällde ju egentligen då lika mycket som nu: det är innehållet det hänger på om någon kollar, blir intresserad, berörd och kanske till och med gör något efter att ha sett ditt “verk”. Det spelar ingen roll om du klockar in på 18 sekunder, 48 eller 228 bara du fyller sekunderna med något som griper tag och betyder något.

Det är inte heller massorna det hänger på. Det räcker att du når dem som kan bli dina fans. Eller dem som åtminstone också i fortsättningen kommer att intressera sig för vad du har att säga (om du fortsätter att vara relevant). Hur många behöver du i din “tribe” för att det ska vara värt dina investeringar i tid och pengar? Det är det som betyder något.

Så vad har du som du vill nå ut med? Är det intressant för fler än dig?

Självklart hänger genomslaget på om du lägger upp din story på ett intressant sätt. Men det är bara dramaturgi och det kan jag och eventuellt några av mina vänner hjälpa till med: ordningen på ditt innehåll, bilderna, texten och kanske musiken. Och det som alla tjatar sig blå om i dag, CTA, Call to Action. Jag tycker man ska ta det lite varligt med CTA, inte skrämma bort folk med klicktvång eller annat som leder neråt i den s k tratten, den som alla vet slutar i en uppmaning till KÖP! 

Pedagogik och dramaturgi i alla ära, men det gäller att vara lite cool också, mänsklig, empatisk, generös och vänlig på riktigt.

Hur låter det? Är det något du vill prata mer om? Dörren till mitt kontor (eller kafé) är alltid öppen, som man säger.

Här en annan nyskriven text om trams och innehåll av Björn Rietz.

Boken jag läser handlar egentligen inte specifikt om mig. Jag bara sympatiserar med den. Jag känner igen mig, försöker leva som boken lär.

Det verkar kanske som den här fina boken handlar om livet på djupet. Det gör den inte. Den handlar bara om det professionella skrivandet. Möjligen berör den mig på djupet för att den ger mig rätt. 

Boken heter Text & Stil och är skriven av Magnus Linton. Han ondgör sig över att så många texter som ska förklara komplexa sammanhang är så tråkiga. Alldeles för få skribenter vågar vara personliga och roliga.

Här är det på plats med ett förtydligande: Det handlar inte om att skriva “jag, jag, jag” eller skämta en massa. Det är stil, vi pratar om. Rytm, scener, starter, enkelhet, berättarlus och avslut.

Jag förkortar och förenklar budskapet så här: skapa rörelse, var egen, ha humor, var konkret och få det att se ut som om texten var lätt att skriva. Av lust.

Linton säger det jag vill höra: Att få läsningen att flyta lätt och lustfyllt har ingen motsvarighet i arbetet bakom. Man har brottats med varenda ord och lagt ner massor av möda på att få texten att se ut som om den är skriven på ren inspiration i ett huj.

Om du delar Lintons och mina ideal, har budskap du vill förmedla, men vill undvika svettandet vid datorn, hör av dig.

“Min” fotograf Alvreten håller med mig om allt ovanstående. Kolla bara hur hans bilder också ser ut att vara helt lustdrivna. 

Man hör vad ordet “marknadsföring” betyder. Det är något som ska föras till en marknad för att visas upp.

Förr i tiden kanske det var en häst. Jag tänker på Emil i Lönneberga. Visst åkte han med sin far till marknaden. Och visst var det väl en häst inblandad? Nåväl, en häst är väldigt lätt att fatta vad det är, liksom det mesta på en marknad i Småland när det begav sig. 

I dag är marknaden inte alltid en fysisk plats där man kan se och känna på saker. När den är av den sorten är den ofta ändå otroligt stor och omöjlig att överblicka. Jag menar Mall of Scandinavia, wow!

Inte blir det enklare när det som ska föras till marknaden inte är en faktisk pryl som folk kan klämma och känna på. Eller när det är en tjänst som aldrig tidigare funnits.Hur ska man då veta om man ska investera?

Ju mer komplex och mångfacetterad marknaden är, desto viktigare är det att vara tydlig. Du måste visa vem du är och vad du håller på med. Och det måste gå fort. Ingen har tålamod med kreativa klurigheter. Man måste begripa snabbt om det är något för en själv.

Jag tror jag vet varför. 

Nämligen för att det är bekvämare att sitta på läktaren och kommentera de få modiga och sårbara som vågar gå in på arenan och stå för något. Det är mycket enklare att sitta på avstånd och verka smart genom att kritisera andra än att ta risken att göra fel i allas åsyn. 

Jag rekommenderar dig att titta på Brené Browns Netflix Special. I den förklarar hon hur allt fungerar. Livet pågår på arenan, inte på läktaren.

När du inspirerats av Mrs Brown bjuder jag eller fotograf Alvreten på en kopp kaffe, så kan vi prata igenom hur vi kan hjälpas åt att få ut dig på hjältarnas utsatta arena. Hör av dig här.