I alla mina år som copywriter, reklamare och kommunikatör har jag läst att mitt jobb handlar om att väcka känslor. Köpbeslut är styrda av magen, rationaliserade i efterhand i huvudet.
Förr var det bara de stora, lyckade och modiga kunderna som litade på känslan och gjorde reklam som funkade. De var rätt få. De flesta körde på med sin tråkiga och faktatunga kommunikation.
I dag verkar det som att många fler har fattat det där med känslorna. Så många har fattat att det har blivit trångt. Vi har hamnat i ett känsloträsk där man som mottagare av alla dessa inkännande budskap börjar längta tillbaka till fakta-tiden.
Det är mycket känslopjunk därute nu. Skrivsugna (höll på att skriva skrivkåta) copywriters (som jag också ibland) öser på med mjuka värden så man storknar.
Jag tänker till exempel på en ny film från SAS om mötet mellan dem som väntar på att någon efterlängtad ska komma hem och dem som nyss landat och kommer ut genom dörren till ankomsthallen. Jag tycker den är fin. Vem tycker inte om att se människor som kramar och pussar varandra för att de är så glada att ses så att de gråter också?
Men som om inte det räckte – bilderna talar tydligt om för mig vad det handlar om – så har SAS också lagt på en voice-over som berättar hur det KÄNNS att mötas efter en resa och om varför det kan KÄNNAS på ena eller andra sättet.
Det blir för mycket. Jag tas ifrån möjligheten att få känna och tänka själv. Och kanske t o m gilla SAS lite extra.
Och om alla gör samma sak – stjälper stora känslor över oss i parti och minut – ja, då blir det som när reklam är som värst: inget når fram.
Om du är som jag, att du verkligen tror på känslor och en personlig ton men att det måste väl för f-n vara någon måtta på allt det fina – då kanske vi borde jobba ihop. Hör av dig om du vill ta en kaffe och prata om saken. Och lite känslor.