Idéer är sköra grejer. Inget är lättare än att skjuta ner en ny tanke.
“Kul idé, men den skulle aldrig fungera.” “Den kanske hade funkat på ett annat företag, men inte här.” “Folk skulle tro att vi inte visste vad vi sysslade med.” ” Den skulle vara för jobbig/dyr att genomföra.” “Det där testade vi en gång.” “Vi har vårt sätt och det kan man inte bara ändra på.”
Även när idén gått igenom lever den farligt. Då börjar de stillsamt framförda åsikterna, de knappt synliga justeringarna och den omedvetna rädslan knuffa in det som var fräscht in i det invanda. Det blir tryggt, men också erbarmligt tråkigt.
“Om vi bara byter det ordet och den bilden, så folk känner igen sig.”
Men grejen är att folk inte ska känna igen sig. Inte helt. Det lilla som stör vanan är hela poängen. Det är det som får uppmärksamhet, skapar intresse, öppnar för nya tankar och gör nya beteenden möjliga.
Språket bestämmer tanken, är det jag säger.
Och språket består av mer än ord: bilder, så klart, men också hur ledningar agerar gentemot sina anställda, hur anställda agerar mot sina kunder och hur anställda beter sig mot sina kollegor.
Kommunikation är en soppa, men en härlig sådan om man får till ingredienserna.
Jag bjuder in dig till att testa mitt och mina vänners kök här.
