Det var som fan!

Flera talesätt beskriver fenomenet att det inte är avsändaren av ett budskap som bestämmer hur det uppfattas. Det är mottagaren. Beauty lies in the eyes of the beholder, är ett vackert sätt att beskriva det som sker. Smaken är som baken, ett annat, mer jordnära.

Jag hörde nyss en skådespelare filosofera kring samma ämne. Skådespelaren och intervjuaren pratade om olika metoder för att komma in i en roll och vara trovärdig. Skådespelaren sa att “det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker som aktör. Huvudsaken att det händer något intressant och relevant i publikens huvuden.”

Och samma sak gäller i reklamens kommersiella värld; det gäller att kasta upp intressanta delar – ord, bilder, uttryck, tankar – och låta betraktaren få ihop dem till en helhet, helst något att gilla, bli nyfiken på och vilja prova. Helst något som leder till en tanke i likhet med “det var som fan!”

För detta krävs modet att lita på två saker, dels att vi verkligen har något att berätta, dels att människor är intresserade av denna historia och det erbjudande som hänger ihop med det vi säger.

Många viker ner sig i valet mellan det som betraktas som farligt och det som känns tryggt, vilket är synd. De trygga valen är i stort sett alltid de tråkiga valen som inte lämnar något kvar till betraktaren att tänka, känna och reagera på. Belöningen när hen kommer på vad berättelsen handlar om, alltså när betraktaren får ihop de uppslängda pusselbitarna, uteblir och därmed hela poängen med kommunikationsförsöket. Allt är redan klart och all energi urladdad. Pengarna man satsar hamnar i sjön.

Jag tänker på samma sätt när jag skapar kommunikation som när jag på fritiden leder klassisk jympa på Friskis&Svettis. De som kommer till mitt pass vet att de kommer att få träning, men inte hur. Jag gör allt vad jag kan för att kittla nyfikenheten, överraska, utmana och ge något att ta med sig därifrån.

Hur skulle det kunna vara annorlunda? Håll publiken på tå!

 

Ingen one man show

Blev chockad härom dagen. En vän till mig, en person som jag t o m gör uppdrag tillsammans med, sa med anledning av att jag pitchade på ett större uppdrag: ”De söker resurser som kan lösa deras behov. Inte en man som fixar allt.”

I was stunned, som det heter på min kärestas modersmål. Hade inte ens Staffan förstått vad jag gör, kan och erbjuder? Hur ska då företaget jag uppvaktar veta?

Jag svarade med att lista mitt team, ett lag som jag vet är svårslaget när det gäller att kommunicera, både externt och internt, både för litet och stort företag och i alla upptänkliga kanaler på ett kreativt och kostnadseffektivt sätt. Hela laget är frilansande/egna företagare. Vi har alla relativt lång erfarenhet, även de som nyss fyllt 30, och har testat våra samarbetsförmågor ett försvarligt antal gånger. Vi lägger minimalt med kostnader på kontorsytor och anlitar så lite övrig personal som möjligt.

”Det här skulle du presenterat mycket tidigare!” svarade Staffan. Well, jag ger honom rätt i det. Och tänker på det gamla talesättet om skomakarens barn, att de går i de sämsta skorna.

Så nu skärper jag mig.

I Team Herr Janson finns alltså experter på PR, webb och sociala medier. Här finns filmare, kameraspecialister, klippare, musik- och ljudläggare samt stillbildsfotografer. Här finns art directors, illustratörer och CRM-kompetenser.

Hur skulle jag annars kunna jobba?

Det har jag nu skrivit in tydligare på Herr Jansons hemsida. Så välkommen att testa oss. Let´s do this thing now, som jag såg Obama säga när han introducerade International Jazz Day i Vita huset 2016. Inga jämförelser i övrigt, men han är inte heller en one man show.

 

Delar av det unga filmteamet försöker hålla värmen en kall inspelningsdag, delvis med ohälsosamma metoder.