Stick to your darlings

Jag har sagt det själv: Kill your darlings! Efter 25 år som kreatör och copywriter har jag hört den där dödarfrasen många gånger. Säkert befogad också. Men härom dagen såg jag den i ett nytt perspektiv.

När jag får uppmaningen att döda mina älsklingar blir jag svarslös. Det är ett slag under bältet. Diskussionen slutar att handla om saken. Nu handlar den om mig. Och mina svårigheter med att släppa mina egna idéer. Jag behöver alltså jobba med att inte sätta likhetstecken med mig som person och det jag tänker (och gör)?

Kanske.

Men själva saken vi diskuterade då? Den förväntas jag bara släppa. Det är inte sjyst, inte mot saken.

Det kan ju faktiskt vara så att denna darling är resultatet av lång erfarenhet. Den har blivit en darling för att den vilar på insikter. Man måste hela tiden pröva sina övertygelser, men ibland måste man hålla fast vid saker man lärt sig fungerar.

Du som läser det här är förmodligen inte en stackars copywriter som är så lätt att skjuta i sank, men jag skulle ändå vilja uppmana dig att hålla fast rätt hårt i grejer du lärt dig genom att engagera dig passionerat i en syssla i många år. Du kanske har tillverkat något och vet nu hur det ska gå till på bästa sätt. Eller vad som funkar vid försäljning, kundmöten, presentationer eller vad som nu är ditt darling-område.

Så okej, var självkritisk, men ta upp diskussionen om saken på banan igen efter att tillfälligtvis ha halkat ner efter att någon med ett snett leende (ofta) sagt att du måste Kill your darlings. Det måste du kanske inte alls.

Hur som helst; jag kollar gärna på några darlings tillsammans med dig och undersöker om de håller i ett marknadsföringsperspektiv. Ord, bild, film, strategier och idéer för framtiden. Här får vi kontakt.

Har lärt sig mycket.

Envisas du med att betala för mycket?

Jag har jobbat på reklambyrå, inhouse och varit frilans. Det betyder att jag varit inblandad i stora produktioner, mindre och små. Grejen är att man inte kan säga efteråt vad som var vad.

Anledningen är att de “stora” produktionerna använder mer folk än vad som krävs. Ett helt gäng yrkesgrupper är representerade, var och en med en tämligen liten uppgift att sköta under dagen. För en hel del reklamarbetare blir det som trummisen i Stones, Charlie Watts, sa om att jobba med rock’n’roll: “Many years of just hanging around.”

Och det som är mest intressant för dig: Det blir dyrt. Jag skulle säga “onödigt dyrt”.

Visst, jag får göra så mycket mer som copywriter än att bara ha en idé och skriva texten när jag är ute med mitt minimala team – jag bokar studio, modeller, skriver avtal, tar hand om fakturor, bär grejer, fixar catering och allmänt fix – men det blir jäkligt mycket billigare för kunden och faktiskt roligare för mig och mitt lilla team. Vi tar allihop större ansvar. Vi känner mycket för jobbet. Vi kämpar innerligt för att det ska bli bra. Ingen hänger bara runt.

Jag tror jag törs lova att jag gör en film för en fjärdedel av kostnaderna jämfört med en vanlig byråproduktion. Och att det inte blir sämre. (Zlatan ingår då inte som modell, ej heller actionscener á la Hollywood.) För det beror inte på antalet människor som hänger på inspelningsplatsen. Det hänger på hur bra idé vi har och på hur väl vi lyckas ge den liv så att den intresserar dina kunder.

Och det brukar inte bli bättre med tolv personer på plats i stället för tre. 

Intresserad av att minska dina reklam- och kommunikationsinvesteringar utan att slå av på takten? Säg hej här.

Minsta möjliga team, högsta tänkbara effektivitet.

.

Kickstarta oss för 10 000

Jag gör många jobb tillsammans med fotograf Alvreten. Hans kvaliteter är passion, kreativitet och noggrannhet. Ibland när vi arbetar ihop kallar vi oss Photoandcopy, vilket är precis vad det låter som, men också mycket mer.

Alvreten och jag har jobbat ihop i 25 år och lärt oss klara alla kommunikationsuppdrag med mycket små team. Vi vet mycket väl hur det går till i stora team – vi har båda många erfarenheter från att arbeta med stora reklambyråer i huvudstaden – och vad det drar iväg med folk och kostnader. Det har säkert sina poänger, men också sina problem, t ex att många jobb blir omöjliga eftersom de blir för dyra.

Processen från möte, via en idé till färdigt utförande kan också bli tungrodd i stora team. Båda problemen – onödigt höga kostnader och trassligt arbetssätt – kommer vi undan. Vi säger att ett (Alvreten) plus ett (Herr Janson) kan bli precis vad du vill. Snabbt!

Ofta är det bara vi – fotograf och copywriter – som gör allt från idé till produktion. När vi kallar in fler experter är det människor som delar vår syn på uppdraget: inga onödiga kostnader, bara så bra som möjligt.

Testa oss gärna lite försiktigt. Vi bjuder på en fika eller en lunch, du beskriver din utmaning. Det är helt gratis. Om du vill återkommer vi med en analys och ett lösningsförslag, en början på arbetet mot större kännedom, tydligare erbjudande, internt kulturarbete eller merförsäljning. Det beror på vilken din utmaning är. Kostnaden då blir 10 000 kronor utan några som helst krav på fortsättning tillsammans med oss. Hur låter det? Kontakta oss här.

Slå till!

Vad har du? Vad har jag? Vad blir det?

Man brukar säga att i bra samarbeten blir ett plus ett lika med tre. Aristoteles lär ha sagt något liknande om att helheten är större än de ingående delarna. Fast jag skulle ju säga – inte i polemik med den store filosofen hoppas jag – att det också beror på vilka de ingående delarna är. Man kan förminska varandra också. 

Men låt oss prata om förstoringar: När vi slår ihop det du har med det jag har och resultatet blir något som är större än vad vi är var för sig.

Vad krävs för det?

Vi börjar med dig. Du har det enklast. Du behöver bara berätta allt om din produkt eller tjänst och stå ut med att jag ställer – i dina öron – rätt korkade frågor. Varför fattar han inte, liksom? Och där finns väl din största utmaning: att lita på mig och de vänner jag eventuellt drar in i jobbet. Inte för att jag inte kan ha fel – klart jag kan – men om du vågar ge oss tid att komma till insikt och vara öppen för att fortsätta söka när vi inte är framme än, då kan 1 + 1 bli 3.

Och vad har jag, mer än tid? Jo, 25 års erfarenhet, proffsiga vänner och en sjujäkla vilja att leverera något som sticker ut, funkar och gör dig happy.

Sömlöst kommer vi då in på att även min del av jobbet ska leverera 1+1=3. Jag menar att när vi använder oss av mina vänner fotografer, filmare, designers, illustratörer och sociala medier-experter, då måste våra delleveranser också bilda en helhet större än vad bara jag ensam hade kunnat skapa på egen hand. Och i ärlighetens namn, så är det ju alltid; det blir bättre när mina expertkompisar kompletterar mig där min kompetens bara är teoretisk, men deras praktisk.

Hur låter det? Ska vi testa att plussa lite försiktigt och se hur det känns? Ett plus ett kan bli precis det du vill att det ska bli. Svara “Kanske, kanske, kanske” här.

.

Vad kan vår summa bli? (Bild och form, Alvreten)

“Om du bara vill ha ett äpple, inte en hel äppelfarm.”

Jag har lånat rubriken från en artikel i branschtidningen Resumé. Orden är Magnus Jakobssons, en av Sveriges bästa copywriters, som tillsammans med lika duktiga art directorn Evelina Rönnung, startar en ny kreativ byrå. Den byrån ska vara mindre än arbetsplatserna de båda kommer ifrån (bl a Åkestam Holst, Brindfors, Forsman & Bodenfors) och med fler möjligheter för kunder som vill ha riktigt bra kommunikation, utan betala för allt som ingår när man handlar av en storbyrå. Alltså bra reklam som inte kostar skjortan och inte blir ett mastodontprojekt. När man vill köpa en frukt, inte hela fruktodlingen.

Jag – Herr Janson – är så liten en byrå kan bli. Den består – om kunden bara vill köpa en enda frukt – bara av mig. Men liksom Magnus och Evelina vet, blir ju alltid frukten lite sötare om kreatören inte är helt solokvist. Samarbete mellan jämlikar som strävar åt samma håll och förstår vad som krävs odlar alltid bättre äpplen än den totale ensamvargen.

Herr Janson, d v s jag, omger mig alltså med människor som älskar äpplen. Om behovet finns av en hel korg, eller om du t o m visar intresse för en hel gård, då finns de resurserna en äppelplockare bort: fotografer, filmare, art directors, illustratörer och social media-experter. Vad som skiljer detta lilla crew från de stora odlingarna är att vi själva researchar, projektleder, produktionsleder. Samma odlare tänker igenom strategier, mål och visioner.

Liksom Magnus och Evelina har vi också jobbat på större odlingar och sett hur dyrt och omöjligt det har blivit för vissa – kanske de flesta – att komma till förhandlingsbordet och bara vilja köpa ett äpple, om än ett riktigt gott.

Kanske får jag bjuda på en fruktsallad? Eller en kopp kaffe? Beställ här.

Bara ett äpple?

Det är innehållet (inte längden)

Många av mina kollegor är fortfarande rädda för att göra för långa filmer och publicera för långa texter. Förut spelade längden på filmerna stor roll, eftersom man betalade för längd (fortfarande i TV och på bio). Men samma sanning gällde ju egentligen då lika mycket som nu: det är innehållet det hänger på om någon kollar, blir intresserad, berörd och kanske till och med gör något efter att ha sett ditt “verk”. Det spelar ingen roll om du klockar in på 18 sekunder, 48 eller 228 bara du fyller sekunderna med något som griper tag och betyder något.

Det är inte heller massorna det hänger på. Det räcker att du når dem som kan bli dina fans. Eller dem som åtminstone också i fortsättningen kommer att intressera sig för vad du har att säga (om du fortsätter att vara relevant). Hur många behöver du i din “tribe” för att det ska vara värt dina investeringar i tid och pengar? Det är det som betyder något.

Så vad har du som du vill nå ut med? Är det intressant för fler än dig?

Självklart hänger genomslaget på om du lägger upp din story på ett intressant sätt. Men det är bara dramaturgi och det kan jag och eventuellt några av mina vänner hjälpa till med: ordningen på ditt innehåll, bilderna, texten och kanske musiken. Och det som alla tjatar sig blå om i dag, CTA, Call to Action. Jag tycker man ska ta det lite varligt med CTA, inte skrämma bort folk med klicktvång eller annat som leder neråt i den s k tratten, den som alla vet slutar i en uppmaning till KÖP! 

Pedagogik och dramaturgi i alla ära, men det gäller att vara lite cool också, mänsklig, empatisk, generös och vänlig på riktigt.

Hur låter det? Är det något du vill prata mer om? Dörren till mitt kontor (eller kafé) är alltid öppen, som man säger.

Här en annan nyskriven text om trams och innehåll av Björn Rietz.

Bara tid. Inte tillräckligt intressant innehåll. Vanligt.

Läser en bok om mig

Boken jag läser handlar egentligen inte specifikt om mig. Jag bara sympatiserar med den. Jag känner igen mig, försöker leva som boken lär.

Det verkar kanske som den här fina boken handlar om livet på djupet. Det gör den inte. Den handlar bara om det professionella skrivandet. Möjligen berör den mig på djupet för att den ger mig rätt. 

Boken heter Text & Stil och är skriven av Magnus Linton. Han ondgör sig över att så många texter som ska förklara komplexa sammanhang är så tråkiga. Alldeles för få skribenter vågar vara personliga och roliga.

Här är det på plats med ett förtydligande: Det handlar inte om att skriva “jag, jag, jag” eller skämta en massa. Det är stil, vi pratar om. Rytm, scener, starter, enkelhet, berättarlus och avslut.

Jag förkortar och förenklar budskapet så här: skapa rörelse, var egen, ha humor, var konkret och få det att se ut som om texten var lätt att skriva. Av lust.

Linton säger det jag vill höra: Att få läsningen att flyta lätt och lustfyllt har ingen motsvarighet i arbetet bakom. Man har brottats med varenda ord och lagt ner massor av möda på att få texten att se ut som om den är skriven på ren inspiration i ett huj.

Om du delar Lintons och mina ideal, har budskap du vill förmedla, men vill undvika svettandet vid datorn, hör av dig.

“Min” fotograf Alvreten håller med mig om allt ovanstående. Kolla bara hur hans bilder också ser ut att vara helt lustdrivna. 

Gör det enkelt för folk

Man hör vad ordet “marknadsföring” betyder. Det är något som ska föras till en marknad för att visas upp.

Förr i tiden kanske det var en häst. Jag tänker på Emil i Lönneberga. Visst åkte han med sin far till marknaden. Och visst var det väl en häst inblandad? Nåväl, en häst är väldigt lätt att fatta vad det är, liksom det mesta på en marknad i Småland när det begav sig. 

I dag är marknaden inte alltid en fysisk plats där man kan se och känna på saker. När den är av den sorten är den ofta ändå otroligt stor och omöjlig att överblicka. Jag menar Mall of Scandinavia, wow!

Inte blir det enklare när det som ska föras till marknaden inte är en faktisk pryl som folk kan klämma och känna på. Eller när det är en tjänst som aldrig tidigare funnits.Hur ska man då veta om man ska investera?

Ju mer komplex och mångfacetterad marknaden är, desto viktigare är det att vara tydlig. Du måste visa vem du är och vad du håller på med. Och det måste gå fort. Ingen har tålamod med kreativa klurigheter. Man måste begripa snabbt om det är något för en själv.

För detta krävs ett visst mått av mod hos marknadsföraren.

Visst är det konstigt? Hur kommer det sig att det är modigt att visa vem man är och vad man vill?

Jag tror jag vet varför. 

Nämligen för att det är bekvämare att sitta på läktaren och kommentera de få modiga och sårbara som vågar gå in på arenan och stå för något. Det är mycket enklare att sitta på avstånd och verka smart genom att kritisera andra än att ta risken att göra fel i allas åsyn. 

Jag rekommenderar dig att titta på Brené Browns Netflix Special. I den förklarar hon hur allt fungerar. Livet pågår på arenan, inte på läktaren.

När du inspirerats av Mrs Brown bjuder jag eller fotograf Alvreten på en kopp kaffe, så kan vi prata igenom hur vi kan hjälpas åt att få ut dig på hjältarnas utsatta arena. Hör av dig här.

Alvreten och Herr Janson hjälper WAU i Västerås att visa vika de är och vad de håller på med.

Låt inte idén försvinna in i den vanliga soppan

Idéer är sköra grejer. Inget är lättare än att skjuta ner en ny tanke.

“Kul idé, men den skulle aldrig fungera.” “Den kanske hade funkat på ett annat företag, men inte här.” “Folk skulle tro att vi inte visste vad vi sysslade med.” ” Den skulle vara för jobbig/dyr att genomföra.” “Det där testade vi en gång.” “Vi har vårt sätt och det kan man inte bara ändra på.”

Även när idén gått igenom lever den farligt. Då börjar de stillsamt framförda åsikterna, de knappt synliga justeringarna och den omedvetna rädslan knuffa in det som var fräscht in i det invanda. Det blir tryggt, men också erbarmligt tråkigt.

“Om vi bara byter det ordet och den bilden, så folk känner igen sig.”

Men grejen är att folk inte ska känna igen sig. Inte helt. Det lilla som stör vanan är hela poängen. Det är det som får uppmärksamhet, skapar intresse,   öppnar för nya tankar och gör nya beteenden möjliga.

Språket bestämmer tanken, är det jag säger.

Och språket består av mer än ord: bilder, så klart, men också hur ledningar agerar gentemot sina anställda, hur anställda agerar mot sina kunder och hur anställda beter sig mot sina kollegor.

Kommunikation är en soppa, men en härlig sådan om man får till ingredienserna.

Jag bjuder in dig till att testa mitt och mina vänners kök här.

Kom och koka soppa på en idé med mig.

Kunden snark i centrum snark

Min käresta är sjuksköterska. På en av hennes arbetsplatser var sloganen “Patienten i centrum”. Läste nyss i Dagens Nyheter att även Karolinska säger så.

Förlåt, men vad är alternativet? När man säger så självklara saker antar jag att det finns en medvetenhet om att något har gått fel. Det som var drivkraften från allra första början i en verksamhet har hamnat i bakgrunden. Något annat kom efter en tid att hamna i centrum. Kanske administrationen, maktspelet eller logotypen. 

I morse var jag på en frukostföreläsning som började med frasen “människan i centrum”. Jag tänkte, att ja ja, jag fick ju i alla fall en kopp kaffe (och träffa en supertrevlig chef på Svenska Bostäder).

Men sen blev det bättre. Förmodligen för att budskapen från de två föreläsarna stämde med mina åsikter och vad jag försöker göra: sätta “patienten” i centrum. 

Men hur går det till? Hur blir en fras i en värderingsfolder till verklighet? Ja, man måste så klart vara en riktig människa själv. Man måste veta vad det handlar om att vara människa. Då vill man ju vara i centrum ibland, eller hur?

Ska det vara så svårt att lyckas med? Ja, tydligen med tanke på all “kommunikation” som inte fungerar. Man får kanske bra siffror i undersökningarna om räckvidd, likes och klick, men inget händer på riktigt. Ingen köper det man vill sälja, ingen frågar efter ens tjänster. Ganska många har sett, tillräckligt många har lagt dig på minnet, en hel del sympatiserar med det du säger, men ingen GÖR något.

Ett exempel från frukosten: Sverige är bäst på viljan att organdonera, men ligger långt ner i listan när det gäller registreringar.

Vad vill du att dina potentiella kunder ska förstå dig? Vill du få deras förtroende? Vill du förmå dem att gå från tanke till handling? Som Dr Phil säger: The world couldn’t care less about thoughts without actions.

Action börjar här.

Bild Alvreten