Alla säger att film är väntan

Jag vet inte hur många gånger jag hörde olika människor säga att “film är väntan” härom dagen när vi ägnade 12 timmar åt just detta en solig och varm försommardag: att filma, och att vänta. Inomhus.

Kameran var verkligen inte igång i alla 12 timmarna. Först kånkade vi in grejer, smink- och make up-artisten fixade sju personer och fotografen började mixtra med allt det tekniska. Det är ju liksom inte enklare med det tekniska bara för att det är digitalt i stället för film. Jo, när allt är uppkopplat, men innan dess.

Så ja, det var en del väntan i början. Vi skulle filma barn och det var inte helt lyckat att det var barnen och deras föräldrar som fick vänta längst. Jag är själv trebarnsfar så jag vet vad som händer när rastlöshet, trötthet och hunger kombineras.

Men alla var fantastiska. En pappa och hans treårige son kom till och med tillbaka helt frivilligt efter matpåfyllnad och gjorde om en scen som misslyckats när barnaenergin var slut. Folk är vänliga och vill att det ska bli bra. Tack!

Det är början av dagen som alltså är kritisk. Jag vet det, men är ändå lite för tidsoptimistisk. Tänk på det om vi någon dag gör film åt dig och jag säger “räkna med någon dryg timme”. Ifrågasätt det.

När vi väl kom igång härom dagen rullade det på. Mellan klockan 15 och 21 var kameran igång riktigt mycket. Det blev 1,5 terabyte. Ingen människa fattar hur mycket det är.

Så just nu, medan jag skriver detta, antar jag att fotografen sitter och väntar på att alla dessa bytes ska sparas ner från hårddisken till den dator där det ska bli en häftig, underhållande och säljande film.

Det är värt en viss väntan. Film är kul.

Fotografens bild är mycket bättre än mitt iPhone-försök att fånga alla i luften.